samhallskritik

Skulle lämnat bilen men det kändes pinsamt att fotografera någon annans hus. Men mycket vackert ljusbesatt var det.

Jag har många gånger fått anlednng att fundera över människors agerande i krissituationer. Det jag lärt mig är att vad som helst kan hända och inget ska överraska en. Inga reaktioner är fel och inga är rätt. Därför är det så obehagligt när journalister kör upp en mikrofon i näsan på folk som nyss drabbats av en katastrof. Saker kan sägas som aldrig går att ångra och många ord kan bli helt fel och aldrig ens menade. Låt människor vara ifred de första månaderna efter en tragedi. Journalister osv menar jag givetvis. Vänner och bekanta ska givetvis kunna fråga och stötta. Men har man någon gång drabbats av en tragedi  så lär man sig fort att de man trodde sig kunna lita på, de försvinner. Andra blir klippor som man aldrig trodde de kunde vara. En del familjer splittras fullständigt, andra sluter sig samman. Hur kan det bli så? Jag har inget bra svar, eller rättare sagt inget svar alls. För jag förstår inte. Borde inte den närmaste släkten och vänner ställa upp obetingat? Man kan tycka det och man tror det till den dag man drabbas, då är de väck som en avlöning. De vanligaste exemplen är väl egentligen när någon blivit svårt sjuk, då försvinner många människor i den drabbades närhet. De kan tycka att det är svårt att hantera någon annans sjukdom. Men, hallå, det är ju den sjuke som är sjuk och ska hantera sin situation, de andra ska bara stödja. Hur som helst så är livet bra underligt och det är fascinerande när nya vänner dyker upp i kristider.
Lev väl