Leo har ont i tassen




Ruggig, råkall vinterdag. Inget kul.

Egentligen skulle jag ha åkt tillsammans med hustrun för att delta i sonens vårdplanering. Men Leo är halt, han har ont i en tass så vi vill inte utsätta honom för att hoppa ut och in i bilen. Han får vara hemma och dras med husse istället. Fast han saknar "mamma", bortskämd liten krabat.

Under de senaste, knappa fem åren har jag deltagit i ett flertal så kallade vårdplaneringsmöten. Det har aldrig fungerat. Avsikten med en vårdplanering är att vårdgivaren tillsammans med patient och dennes anhöriga, lägger upp strategin för den framtida vården. Patient och anhöriga ska ha stort inflytande över vården. De planeringar jag deltagit i så har läkaren redan innan man träffas bestämt hur det ska se ut och vårdplaneringen är egentligen en informationsträff. Oerhört frustrerande. Man låtsas om som om berörda parter är involverade i vården och  skriver även det i behandlingsjournalerna: "anhöriga har deltagit". Har man åsikter så betraktas man som en bråkstake. Nä, lägg ner skiten o gör som i Växjö. Där diskuteras vården mellan patient o personal och anhöriga får informationen genom patienten. då vet man om vad som gäller o slipper hetsa upp sig över något som ändå inte fungerar.
Lev väl

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0